manadens kaseri

Jag hörde på radion att en stor del av de textilier vi skickar från Sverige hamnar i Afrikas sopor. Ingenting att undra över, tänker jag. Hur kan man tro att afrikaner ska gilla våra utslitna paltor?

Mitt brunnslock har kommit. När jag kom hem en dag stod det bara där lutat mot broräcket. Varför har jag skaffat ett nytt brunnslock, och varför orda om det? Jo, jag har i ett brev från kommunen fått påpekat för mig att mitt solida betonglock är för tungt för slamtömmaren. Efter 40 år måste det alltså bytas. I 40 år har det fungerat, så endera har slamtömmaren slitit och lidit på grund av lockets tyngd, eller så har slamtömmaren fått sämre armkrafter. Ja, jag förstår ju att det inte är samma kille, som sköter tömningen som 1980, men ändå… Förmodligen är det en arbetsmiljöfråga, och jag vill så klart inte medverka till att någon, som jobbar ska förstöra hälsan. Nåväl, nu finns det här hos mig, men det ska ju ha sin plats på avloppsbrunnen innan slamtömmaren kommer, och när han kommer vet man inte riktigt säkert.

Jag blir så trött. Inte så konstigt kanske, för jag vaknade halv fem, och nu är klockan halv sju. Jag har strukit tvätten sen igår, druckit kaffe, ätit smörgås och tagit blotrycksmedicin, krånglat på mig stödstrumpor, läst lokaltidningen och kollat Face Book , tvättat en ylletvätt samt lyssnat på gamla Eurovision Contestlåtar på radion i två timmar, så nu går jag och lägger mig under min älsklingsfilt och försöker sova lite, innan jag går ut och påtar i jorden.

Loreen vann hela Eurovision Contest. Hon är väl en verklig artist, som lyckats få till den låten ”vinnbar”. Är det musiken eller de som framför den som tävlar? Jag vet inte.

En vecka har gått sedan jag skrev ovanstående, och jag har varit ute i den stora världen, den som ligger utanför kommungränsen. Sjön har blivit isfri under tiden, tulpanerna blommar i Åkes rabatt, gurkorna har överlevt och trastarna har satt sina spår på mitt nytvättade fönster. Det är lite gråkallt idag, så jag har tänt upp i kaminen, för jag kände mig frusen vid uppvaknandet.

Sjuttio mil söderut är det försommar, och både barn, kvinnor och män exponerar sina vita ben och armar i solskenet. Själv lyckades jag hitta en stol under ett blommande fruktträd på Äppelgården i Enskededalen i måndags, då jag vilade mig inför hemresan. Det var så rofyllt, bara ett skramlande tunnelbanetåg nu och då, inte en unge ute i klätterställningen eller i gungorna. Grilldoften, som legat aptitretande över gården för någon dag sedan, hade lagt sig, och jag verkade rå om hela gården själv en timme eller så innan förskolebarnen började leka hemma igen. Mina egna barnbarn leker inte på gården längre, utan tränar gymnastik och fotboll efter skolan. Ingen vet hur det gick till, när de började åka tunnelbana själva och cykla till skolan, men jag misstänker att det hände under pandemin.

Det har varit en händelserik långhelg med gymnastiktävling på Lidingö, fotoutställning med Frida Kahlo på Kulturhuset och fint 18-årskalas i Uppsala. Två av mina brorsbarnbarn har fyllt 18, och det firades med släkten på plats. Mysigt är ordet – och väldigt mycket choklad till födelsedagsfikat. Min egen mor fick vara med på ett hörn; Johanna hade gjort kokosbullar enligt hennes recept. Jakob och hans kusiner fick alltid en laddning av dessa godsaker, när de fyllde år förr i världen.

Jag har verkligen rört på mina stela påkar, kan jag upplysa. Jag vet att man bör vara vältränad inför ett besök i huvudkommunen, för det är ett fasligt springande i trappor, promenader mellan kommunikationsmedlen o dyl, men jag klarade det även denna gång.

Faktum är, att jag hade mindre ont i både knän och sätesmuskler efter ett par dagar, mycket beroende på att jag fick lite annat att tänka på än mig själv, skulle jag tro.

Så nu är jag hemma igen, och jag har vattnat krukväxterna, tvättat finblusen och beundrat utsikten över sjön, som ligger blank och stilla. Ute faller ett välbehövligt försommarregn, så det är inte läge för fönsterrengöring. Jag tror jag äter en liten brunch och sedan kryper jag ner under älsklingsfilten med nyaste pocketboken, som jag skulle ha läst på tåget igår. Pensionärslivet har sina positiva sidor, och jag känner att de (unga) medelålders familjer jag besökt har fullt upp. Deras tid är nu.

Det har gått några dagar sedan jag skrev, men det gråa vädret består. Jag har fortsatt med mitt trädgårdsarbete, tvättat bort trastskiten från fönstret och hängt upp rena gardiner för sovrumsfönstret.

I samband med gardintvätten häromdagen, tog jag ett definitivt beslut; Jag ska köpa en ny tvättmaskin! Nu ska jag sluta pjoska med den gamla maskinen, som krävt en hel del trugande för att överhuvudtaget jobba den senaste tiden. Varför är det alltid så? Att man ska lirka och försöka att få igång en utsliten tvättmaskin, eller vad det nu är, när man ändå måste skaffa en ny när som helst. Men det ligger väl i generna. Man ska inte kasta saker, förrän de är utslitna, inte använda det nya plagget till vardags innan man har haft det som ”finplagg” några år först. Så var det på mina föräldrars tid, och kanske är vi på väg tillbaka dit igen.

Ute blåser det, solen skiner och då och då kommer en regnskur. Det är knappt 7 grader varmt denna pingstdag, när klockan är tjugo i nio, Söndagsmorgan på p 4, Ingeborg har namnsdag, och jag har just swishat en liten present till henne. Det är även mors dag i dag och alla mödrar ska firas på vederbörligt sätt. Det får mig att minnas den gröna morsdagstårtan, som pappa på något obemärkt sätt smugglat ner i matkällaren, för att vi barn skulle hitta den, när vi skulle uppvakta mor på den stora dagen. Det var en köpetårta, för han hade varit i Strömsund och skaffat vår första utombordsmotor på lördagen, och då hade han passat på att köpa en marsipantårta. Det måste ha varit sen vår den gången, för jag kommer ihåg att han kom gående över myren med motorn, som hette Delfin, över ena axeln och tårtkartongen i ena handen. Sjön hade tydligen inte blivit isfri, eftersom han inte kom hem i båt utan gick landvägen, dvs en oländig stig över ett par blöta myrar, ca 30 år innan vägen kom till vårt älskade näs.

Solen fortsätter skina, och det blåser, men kanske kan jag gå ut och lägga lite ny jord på någon rabatt, men jag tror att jag stannar inne en stund till. Jag tar en kopp kaffe till och skriver protokollet sedan gårdagens möte i byföreningen. Vi samlades några trogna medlemmar kring elvakaffet och planerade de närmaste aktiviteterna i byn.

Ja, så får det bli. Sommaren är på ingång, men det är bara maj än, så vi får ”sjå” oss lite, som man säger i Härjedalen.