manadens kaseri

De är här nu. Som små lysande solar sticker de upp överallt, där det finns lite synlig jord, t ex vid dikeskanter. De är som symboler för nästa årstid. Förr stod det oftast en eller två små, halvvissna hästhovar i ett spetsglas på mitt köksbord den här månaden, men det var länge sedan. Barnen, som plockade blommorna till mig har blivit vuxna, har egna barn och bor på annan ort.

Nästa blomexplosion i våra trakter, skulle väl vara vitsipporna om några veckor. De kräver lite mer barmark och växer inte överallt. År efter år kommer de upp på samma ställen, om inte jorden blivit rubbad, vill säga. Vårblommorna är pigga på att komma upp. Igår såg jag något blått lysa, där det varit en snödriva för bara några dagar sedan. Visst, när jag kom fram till det blå, såg jag ju att det var fullt med scillor, som blommade runt den fula spretande rosenbusken, som fortfarande står kvar trots att jag försökt ta bort den i trettio år.

Varför står den fula busken kvar år efter år, kan man fråga sig. Den blommar ju aldrig och den får löss varje sommar. Men om den skulle blomma, om den mot förmodan skulle bjuda på en blomma, skulle den vara obeskrivligt vacker. Dessutom har jag själv flyttat den från min födelsegård. Min mor kallade den värmlandsrosen, och jag minns från min barndom att den redan då var väldigt snål med blommor.

Kanske är det med växter, som återkommer år efter år, som med drömmar man har. Man har dem, men de kanske lovar mer än de håller.

Så kommer det en morgon – som idag, när det snöar och är flera minusgrader. Vintern har återtagit sitt grepp över naturen, och man får ta en extra påtår för att inte deppa ihop. Om nu det hjälper. Men, det blir ingen sommar förrän sjön är isfri, och som det ser ut nu kommer det att dröja några veckor till. Inget onormalt alltså. Men man vet ju inte hur det ska bli. Ska det bli en vacker försommar med lagom varmt? Kommer det att bli regnigt i juli, när alla semestrande f d bybor dyker upp? Den här tiden har vi alla förhoppningar kvar, men som alltid får vi böja oss för överheten och ta det väder vi får.

Och plötsligt en dag blir det sommarväder! Solen skiner och temperaturen stiger. Snart slår björkarna ut, men först måste sjön bli isfri, och det är nära nu. Under den dryga vecka jag haft skrivuppehåll har det hänt massor utanför mitt köksfönster. Den relativt höga dygntemperaturen har tagit hårt på snödrivorna, och jag har nu god utsikt till grannarna. Genvägarna, förbi källaren till närmsta grannen Bo, och över vägen utför slänten ner till Britta fungerar. Eftersom jag är uppe tidigt ser jag när byborna åker till sina jobb, och det känns tryggt, för då känner jag att jag inte är ensam i världen, som är uppe så tidigt.

Den bästa tiden att få något gjort är på morgonen, innan solen blir stickande het, och innan vinden tar tag i högarna av gammalt gräs och löv, som jag krattat ihop under tidiga morgontimmar. Så halvåtta tar jag på mig arbetskläder, går ut och krattar och städar min tomt ett par timmar. Förra veckan tog jag itu med fönstertvätt, men eftersom drivorna inte har tinat bort på baksidan av huset, kommer jag inte åt sovrumsfönstren än.

Det har även varit Kristi himmelsfärdsdag, vilken bjöd på en rolig och efterlängtad överraskning, eftersom Julia och Jakob bestämt sig för att göra ett litet besök hos sina gamla föräldrar (min bror och jag), när det i alla fall bjöds på en extra dag ledigt.

Jag visste att Julia skulle komma, så överraskningen bestod av att min son var med. Som vanligt sa han ingenting om sin hemresa, förrän det var alldeles säkert att han skulle komma. Vi fick ett par dagar med lite snålblåst tillsammans. En del småsaker utomhus blev åtgärdade, och vi åt en lång middag tillsammans med min bror och brorsdotter.

Men nu är vardagen i fatt igen, och sommaren står för dörren. I min köksrabatt blommar påskliljorna och tulpanerna har stora knoppar. Jag tror isen försvinner idag eller imorgon, helt normalt, och sedan blir det väl kallblåst i tre veckor, som det brukar. Konstigt att det snart är sommar igen – när tog förra sommaren slut?

Nu går jag ut och krattar slänten, eller ska jag ta en liten promenad väst i byn och se om Gunnel har fått fart på sin växthusodling än. Själv har jag inte så stort intresse för odling, men jag har gjort i ordning plats för mina två gurkplantor på altanen, och den första gurkan är skördad. Men några växter på altanen kan jag nog inte sätta ut förrän i början av juni. Innan dess kan man inte lita på att dagarnas sommarvärme ska hålla temperaturen på nätterna också.

Som vanligt bråkar blåmesarna och de svartvita flugsnapparna om holkarna i mina björkar, men jag tror flugsnapparen vinner. Som det ser ut nu, en onsdagsmorgon i mitten av maj, har han paxat två holkar och blåmesen har dragit sin kos.

Eftersom det är varmt ute och på min altan, intar jag min enkla middag vid ”sommarbordet”. När jag tittar upp från det kryss jag för tillfället löser, förstår jag varför grannarnas hundar skällt som besatta den senaste halvtimmen. Kan det vara renar på byn? Jag måste ta kikaren till hjälp för att konstatera att de har horn och är fem stycken, som verkar beta i godan ro. När jag ställt undan kikaren och återgår till min korvpytt, är djuren borta och hundarna lugnar sig så småningom. Det är ovanligt med renar här på byn, men nu var det några som kommit på villovägar, och vart de tog vägen, vet jag inte.

Pingsten står för dörren – men vem bryr sig? Ingen extra helgdag numera, då annandag pingst finns i almanackan men inte är röd. Vad betyder det för en pensionär vars dagar alltid är lediga? undrar ni kanske. Jo, det betyder att jäktade människor i arbetsför ålder inte kommer till byn, utan stannar kvar på arbetsorten, och det betyder att jag inte ser några extra promenerande, cyklande eller barnvagnar på byvägen.

Glad pingst! Säger jag nu, för det har blivit pingstafton, och allt andas frid i hänryckningens tid. Sjön blev isfri igår och idag ligger den blank och lugn medan solen, som skiner från en molnfri himmel lovar en varm dag. Men i morgon och på måndag ska det visst bli normalt med lägre temperatur igen.

Det händer så mycket i naturen just nu och Marlen meddelade just att vitsipporna blommar i hennes dikeskant, så jag ska gå dit och titta på dem, innan morgonen övergår i förmiddag och olidligt varm eftermiddag.

Men någon rabarberpaj blir det inte på söndag, för ”jorden sa stopp. Du får lugna dig lite rabarberknopp,” eller rabarbroknopp, som min klasskompis Björn sa, när vi gick i första klass i Kärrnäsets skola. Versen läste vi i Småskolans läsebok, som vi hade på den tiden.

Men jag har skördat en gurka , så jag har i alla fall något färskt på min smörgås idag.

Björkarna jobbar på med att utveckla löv, så nu ser jag snart inte fågelholkarna längre. Naturen lever sitt normala liv och ännu har vi förväntningarna på den kommande sommaren kvar.