UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET MARS 2025

Semlornas tid är här och om en månad kommer påsken. Livet går sin gilla gång, och just nu snöar det, vilket inte har hänt på en månad, men precis när man börjat acceptera att våren är här, slår vintern till med både kyla och snö. Ingen vet vad som kommer att hända härnäst på väderfronten.

Någon tid tillbaka miste vi en person, som varit byn trogen hela livet. Min äldsta kusin Gunvor har gått ur tiden efter ett långt och som jag tror, innehållsrikt liv. Hädanefter kommer hon att finnas hos oss som ett vackert minne.

Det enda vi med säkerhet kan vara förvissade om är att vi en gång kommer att lämna det jordiska för att aldrig återkomma, åtminstone inte i den form, som våra nära och kära var vana att se oss. Men vi fortsätter att leva så länge någon tänker på oss och talar om oss. Min son och jag ler så gott, och småfnissar lite, när vi citerar hans far, som var känd för sina drastiska kommentarer. Han lämnade oss för snart ett kvarts sekel sedan, men vi glömmer t ex inte hans sätt att fnysa åt det jävla myrvattnet, som han kallade bryggkaffe. Mina barnbarn, som aldrig träffade honom, minns hur den  snälla gubbe, som de upplevde som sin farfar, busade och skojade med dem. Det går inte en dag utan att vi nämner någon kär avliden i något sammanhang. Senast igår satt min bror och jag vid köksbordet med våra kaffemuggar och pratade om den lyckliga uppväxt vi haft, trots att de ekonomiska tillgångarna var knappa och att sjukdomar dök upp ibland, men vi hade ett tryggt hem, där föräldrarna diskuterade och kom till gemensamma beslut, innan de gjorde något, t ex köpte den första bilen i slutet av sextiotalet. Den begagnade Saaben, som efter ett tag visade sig vara ytterst olämplig för ett äldre par, varför de efter många och långa diskussioner beslöt att köpa en annan betydligt nyare bil.

Hela familjen fick lov att bidra till de monatliga inbetalningarna för den vackert röda skapelse, som skulle föra oss ut i världen på olika sätt. Jag minns de två kalvarna, som vi kallade inbetalningarna de sju-åtta månader vi månade om dem, innan de fick gå ombord på slakteribilen.

Bilen var ny och den gav föräldrarna den frihet, som de aldrig upplevt tidigare. De kunde åka till S-sund och handla en gång i veckan, eller när de ville, och på somrarna kunde de åka på semester. Min far tillbringade många timmar med kartboken framför sig och rätt som det var visade han någon ny rutt, som han tänkt ut, för min mor, som tyckte mycket om de äventyr som det var att packa bilen och ge sig av.

En gång åkte de iväg på en tolv dygn lång resa och hemma var min bror och jag med alla getter och de tre korna. Vi var både glada och lite oroliga, för min far var ingen van bilförare, så de fick ringa hem varje kväll och tala om var och hur de slagit läger för natten.

Naturligtvis passade vi på att ha lite festligt hemma också, och ibland blev det lite bråttom att städa bort en del komprometterande detaljer, innan vi kunde släppa in folk i huset. Men som jag minns det var alla nöjda och glada, när föräldrarna så småningom kom hem. Då ville de berätta om sina äventyr, och så var det dags att planera nästa resa i det okända. Som min far uttryckte det: ”Det tar ju så lång tid innan vi kan lämna det vi har sett förut.” Han ville ständigt vidare och mor var hans lojala kamrat på färden.

Nu ska vi gå på bio igen. Det var länge sedan, men det ska tydligen bli filmstudio till hösten. Så trevligt att få ta del av utbudet av både aktuell och lite ”smalare” film än vad man annars kommer i kontakt med.

På tal om film, senaste föredraget i After Workserien på bibblan handlade om film, och det blev filmhistoria på en timme. Det blev en fin återblick till en kortkurs med Leif Furhammar och Ella Lemhagen i en gammal restaurerad biograf på Västra Ågatan i Uppsala en gång i tiden. Då såg vi även en stumfilm medan Matti Bye spelade till med ett levande ljus på pianot. Det var vackert och stämningsfullt. Den lilla repetitionen av filmhistoria, som Jim Hedlund gav oss, gjorde mig glad och handlingskraftig hela eftermiddagen. Jag orkade t o m dammsuga, när jag kom hem.

Den yngsta älvan i Stockholm skickade en bild på de kakor, hon nyss hade bakat. Det såg ut som kolakakor, och de var goda, men hon sa att de var inte lika goda som mina. Jojo, tänkte jag, lite smicker går jag alltid på. Så nu blir det att baka lite kakor till påsk i alla fall. Fast i framtiden får väl älvorna baka kakor själva, när de kommer på besök. Det ser jag verkligen fram emot.

Jag tror jag har varit ute med sparken för sista gången den här säsongen. Det var inte lätt att ta sig ner till isen, för det var väldigt lite snö kvar. Men jag tänkte sitta och sola mig en stund, så jag sparkade bara en bit ut i snömodden. Då kom Marlen på snöskotern, och hon hade Ann-Mari och Christer Nikka som passagerare. Nu bjöd hon med mig också. Jag blev lovad både macka och kaffe, om jag ville åka med till ”Kaskholmen”(jag tror holmen hette något annat före 1970-80-t.) Klart jag ville, men det var inte lätt för mig att ta plats i den lite trånga kälken bredvid A-M. Jag fick sitta med benen utanför. Nåväl, på Kaskholmen fanns både brasa och den utlovade förplägnaden. Det blev en skön stund med både barn och vuxna, innan det var dags att med, inte så lite möda, ta plats i skoterkälken igen. Marlen och Ann-Mari fick baxa, knuffa och dra i mig för att få mig på plats och till slut lämna kälken och återta sparken. Se det var en riktig historia, ett litet äventyr till och med.

Nu blir det snart sommartid och ny månad. Påsken närmar sig och snödrivorna är borta. Är vintern slut nu? Det återstår att se. Men kommer snö och kyla nu, då kommer det verkligen olämpligt.

Idag ska jag sätta om de två gurkplantorna jag fick på födelsedagen. De första tentaklerna börjar leta efter något att gripa tag i, och jag tror att mitt köksfönster kommer att digna av små gurkor lagom till påsk.

Alla önskas en solig påskhelg och så hörs vi igen om en månad.

Barbro Lucia

Februaribetraktelsen

Äldre betraktelser