NOVEMBER 2023

Utanför köksfönstret

Månaden oktober var seg, men så småningom tog den slut, och vips var vi inne i årets näst sista månad, november. Allt är vitt ute och sjön verkar ha snöat igen i år, men det spelar ingen roll, för det är ingen, som av nödvändighet måste ut på isen.

Annat var det när jag var barn. Eftersom vi inte hade någon väg, väntade vi ivrigt på isen på hösten och öppet vatten på våren. Vi var beroende av föret på sjön.

En gång gick mamma och pappa genom isen en vid Hammar´n en söndagseftermiddag, då de skulle besöka släktingar på byn. Det var fint sparkföre längs stranden, men förmodligen blev det för tungt på sparken, som framfördes av min far. På sparken satt mamma med min äldre kusin Mary i knäet. Hon hade väl varit hos oss, kanske från dagen innan, det kommer jag inte ihåg. Vad jag minns är att Marys fina, gröna kappa hängde på en galge vid spisen och att det droppade av den, när jag vaknade ur min eftermiddagsslummer på kökssoffan.

Det hördes upprörda röster, men någon riktig fara för dem, som åkt genom isen hade det väl inte varit, men jag tror de hade blivit ordentligt blöta. Obehagligt var det nog, och jag minns från min uppväxt att min mor aldrig gick ut på isen förrän far bedyrat att den var körbar, dvs höll för en häst.

Nu sitter jag i inomhusskumrasket med en fönsterlampa och ett värmeljus tänt och bryr mig inte så mycket om isföret för egen del. Men jag tror det är fint sparkföre på vägen, så det blir nog en tur. Om inte grusbilen hinner ut före mig.

Höstens lovvecka och den s k ”dubbelhelgen” har varit, och som vanligt gick tiden fort, som den ju gör, när man har roligt, dvs uppsalabor och stockholmare har varit på besök. De små älvorna, är inte så små längre, utan växer duktigt, så nu är ena fyra cm längre än farmor och den andra kanske fyra cm kortare. Och så ska det ju vara. Det är väldigt opraktiskt att vara kort, särskilt när man blir äldre och inte klättrar på stegar och stolar så lätt. Så jag hoppas älvorna blir minst en dm längre än farmor.

Nu har alla åkt, och kvar har jag min favoritkaffemugg på en hylla högt upp i ett köksskåp, en påse rött garn, en trave böcker att läsa och några nytvättade handdukar, som hänger på tork ute på den ogästvänligt kalla altanen.

Vad ska jag sticka av det röda garnet månntro? Det kanske räcker till en julväst, om jag stickar lite listigt. Det är lite olika rödfärger på garnet, nämligen. Böckerna kastade jag mig över med den vanliga entusiasmen. Och igår läste jag ut en av dem. Sedan åkte min bror och jag till HC och tog de två vaccinen, ett mot säsongsinfluensan och ett mot covid. Det gäller att hålla sig frisk. I dag känns inget, så jag är nog inte påverkad, och inte tror jag, som en del konspirationsteoretiker, att jag har något microchips inopererat heller. För det är ju klart, jag är ju en rätt så ointressant person för storpolitiken.

Äntligen börjar det bli lite fason på mitt TV-tittande! På spåret på fredagar, Fråga Lund på tisdagar, Kontrapunkt på onsdagar och Babel på söndagar. Det är så roligt med program, där man har chansen att tävla med sig själv lite på sidan om. Jag låter mig underhållas utan att mixtra med Duo-appen, för jag har inget behov av att tävla med och kanske vinna en kaffemugg, som ändå inte får plats i något av mina köksskåp.

Ibland blir jag ändå så trött på TV-utbudet. Den nya serien om Sverige har jag inte fått något grepp om än, men jag har ju förstått att man kanske måste skriva om historien, eftersom man gjort intressanta fynd i norra delen av landet. Och vad menar man med att sända nostalgiproram på bästa sändningstid under fem lördagar framöver? Jag var ju med under såväl sjuttio, åttio och nittiotalen. För att inte tala om sextiotalet, då unga flickor skulle klä sig som damer och tänka på hur de uppförde sig, för att inte uppfattas som lättsinniga. Men när jag inte stod ut med 90-talsnostalgin, hittade jag ett intressant program om Clint Eastwood och hans musikaliske son på tvåan. Egentligen kände jag inte till Clintan särskilt väl, men jag har ju sett Broarna i Madison County med Meryl Streep, och den gjorde djupt intryck på mig. I flera dagar tänkte jag på den vemodiga historien. Nu förstår jag att Clint Eastwood inte är någon enkelspårig person utan en man med många sidor, en 93 -åring med alla sinnen i behåll.

Som så mycket annat är det fråga om generationer. Det är inte lätt att acceptera att man tillhör den äldsta generationen.

Häromdagen började jag vintermata småfåglarna, som tyckte det var på tiden och slafsade i sig solrosfrön så skalen sprutade åt olika håll. Jag försökte räkna dem, men eftersom de rörde sig hela tiden, gick det inte, men nog var det minst trettio talgoxar, blåmesar och domherrar. En del av dem är kanske till och med födda här. Kanske någon liten blåmes växte upp i en holk bland de gröna björklöven här i somras.

Så har jag då premiärtömt den bruna tunnan, som kommunen placerade vid min uppfart för någon månad sedan. Vi har alltså uppmanats att samla vårt matavfall i ett särskilt kärl och helst tömma det varannan vecka. Min första reaktion var att det blir väl inget matavfall hos mig, som är en person i hushållet och äter upp alla eventuella rester. Så förvånad jag blev, då jag märkte att avfallspåsen blev full av t ex fruktskal, kaffesump och annat smått och gott efter bara några dagar.

Året går mot sitt slut och snart har vi adventstiden här. Vi är mitt i novent nu. Det uttrycket har jag hört på TV, och inte var det väl så dumt. Man behöver lite extra pyntat med ljus och kransar mitt i det mörka. Det är flera veckor sedan jag plockade gröna rissorter i ”min skog”. Blåbärsris och enris pryder min vinteraltan och snart kommer mina evighetsgröna granar att med sina strålande ljusslingor förgylla några veckor, innan det börjar bli ljust ute igen.

 Jag hämtade sagda granar från ”finförrådet” häromdagen. Ja, jag har ett finförråd, dvs dit in tar sig inga ekorrar, vesslor, skator och möss, och där förvarar jag trasmattor, gardiner och annat som jag är särskilt rädd om.

Men nu ska vi göra det bästa av de mörka vinterveckor, som ligger framför oss. Än finns det rött garn till västar och julsockar, böcker av Sara Strömberg och Jon Fosse att läsa, och jag såg just att Peter Lucas Erixson har en samlingsvolym ute! Hur ska jag hinna läsa allt!? Och på torsdagarna blir det föredrag från Jamtli på vårt bibliotek, och runt Lucia ska vi ha ett julevenemang i vår bystuga… Så mycket roligt på gång.

Bäst att göra uppmjukningsövningar regelbundet och se till att vara ute i dagsljus!!! minst tjugo minuter varje dag så hörs vi om en månad igen. Om ni vill.

Barbro Lucia

Oktoberbetraktelsen

Äldre betraktelser