UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

OKTOBER 2023

De praktfullt färgade löven är förstås snart bara en matta på marken, och den första snön har kommit och försvunnit, men höstkylan är här, och snart är allt i naturen rustat för vinterhalvåret.

Det känns välgörande för kropp och själ att ha en liten brasa på gång i kaminen. Jag var uppe och såg film på TV igår kväll. Det blev sent, men jag sov inte en blund under Ruben Östlunds guldpalmsbelönade Triangle of sadness . Det var ingen upplyftande historia, om man nu hade trott det, men den satte i gång tankeverksamheten, och det är väl berömvärt. Någon timme in i filmen slog det mig att filmskaparen hade läst sin William Golding ordentligt i skolan. Kanske hade han även sett en eller två filmatiseringar av Flugornas herre. Själv avslutade jag den sena kvällen, som faktiskt redan höll på att övergå i ny dag, med att läsa ett kapitel i boken Folk som sår i snö av Tina Harnesk. En pocket, som för övrigt finns hos mig på grund av en rekommendation av en av de trevliga damer, som jobbar på vår närmaste bokhandel.

På tal om böcker, jag har läst ett par böcker, som gjort intryck på min förhärdade svensklärarsjäl det senaste kvartalet. Det rör sig om Göran Greiders Barndomsbrunnen och Pip Williams De förlorade ordens bok. Båda böckerna gav något utöver det vanliga, och jag ville att de skulle räcka länge, när jag läste dem.

I går hamnade Jan Guillous två senaste romaner på mitt köksbord. Jag ska nog ta mig an dem så småningom, fast inte med någon särskilt stor förväntan, trots att jag funnit stort nöje i att läsa hans ”hundraårsserie” för ett par år sedan. Eller det kanske var tio år sedan. Tiden går fort när man har roligt enligt ett slitet uttryck, och jag har för det mesta roligt, när jag läser.

För några dagar sedan presenterades årets nobelpristagare i litteratur, och jag blev glatt överraskad och utropade helt spontant: ”Jag läste en bok av Jon Fosse för ett tag sedan!”

Vilket visade sig vara en överdrift vid närmare efterforskning, men han hade enligt sonsambon Elin nyligen varit gäst i TV -programmet Babel. Hon hade översatt honom från den nynorska, som han skriver på, sa hon. Det kändes som han var välbekant, och jag ska väl läsa honom vad det lider. Från det ena till det andra: På spåret kommer att förgylla mina fredagskvällar snart i en kanal, som jag har. Annars har jag i samma kanal hört att det ska sparas på TV också. Bland annat ska man tydligen ersätta levande textare med AI i vissa fall. Det bådar inte gott, känner en person i mitt hushåll, som är beroende av ordentligt textade program på TV.

”Skriv till SVT och berätta hur det är att vara beroende av omsorgsfullt textat material!” har Elin uppmanat mig flera gånger, och när jag i torsdags berättade det för min gamla bekant, Birgit, blev hon väldigt intresserad. Vi träffades på Biblioteket under den trevliga fikastunden efter det entimmeslånga föredraget från Jamtli, som kan ses på olika orter i länet. Det är en anspråkslös stund av levande ”underhållning” i form av ett föredrag av någon expert inom något område t ex konst från Nationalmuseet eller beresta samer från förra århundradet. Tillställningen, som vänder sig till daglediga kallas After Work och är gratis.

Senaste torsdag var vi över 20 personer i den lilla salen på bibblan, och det var riktigt trevligt. Synd bara att det är så svårt att uppfatta vad som sägs, men jag förstår ju att det inte går att texta.

De sista dimslöjorna drar förbi som rök, och är det inte is på sjön?! Jag måste ta mig en närmare titt genom norrfönstret.  Svårt att se, så jag får gå ut på den kalla altanen. Det blir ett väldigt kort besök, men jag passar på att ta in lite tvätt från igår, samtidigt som jag noterar att det verkar ligga is norr om Mullnäset.

På Magnus´ gård samlas jägarna och det är en hel karavan av bilar som ger sig iväg mot jaktmarkerna norröver. Jag tror Gudrun har barnbarnen med sig i helgen, för jag tyckte jag såg en parvel springa över gården nyss.

De kommer nog att bli en riktigt fin höstlördag. Kanske blir det en liten promenad i skogen senare på dagen. Synd på sätt och vis att snön ligger kvar, för det har nog blivit en del trattkantareller kvar. Det blir nog vinter nu, för det var under tio minus i natt. Den vita snön lyser upp på ett underbart sätt, och om man tar på sig långkalsonger och vantar, innan man går ut, är det bara friskt och skönt i naturen.

Häromdagen baxade jag fågelbordet på plats, men jag har inte lagt ut någon mat än. Det lilla huset på höga ben har några år på nacken, men det ska nog klara av en eller annan vinter innan det skrotas. När talgoxarna tittar in genom köksfönstret ska jag skrapa ihop de frön jag har kvar från förra säsongen, men så länge det bara är höst, får de skaffa sig mat i skogen, kanske. Jag vet så lite om fåglars matförsörjning.

Nu är dagen igång. Det kan jag se, för trafiken har ökat. Från min plats vid köksbordet kan jag se de bilar, som kör förbi på vägen. På gårdsplanen syns spåren efter den nye snöröjaren, som tydligen varit ute på rekognoseringstur för några dagar sedan. Det känns bra, för jag orkar nog inte skotta själv, när snön börjar falla på allvar.

Nu ska jag göra mig klar att möta dagen fullt påklädd och byta tofflorna mot inneskor. Sedan ska jag leta ett varv till efter vinter/julgardinerna, som jag tänker sätta upp i början av november. Jag kan inte förstå var jag har gömt dem. Kanske på något särskilt sk- - enkelt ställe, så att jag inte ska behöva gå ut i förrådet, när jag ska ha dem. Varför skrev jag inte en liten anteckning någonstans i alman…. Just det! Nu vet jag var jag ska leta! Skönt! Då kan jag sätta mig i soffan och göra klart de röda grytlapparna, som jag stickat till jul. Men först ska jag göra mina dagliga övningar för att mjuka upp min stela lekamen. Otroligt vad mycket bättre jag känner mig efter doktorsbesöket. Foten, som han inte ens undersökte, eftersom den inte värkte förrän jag kom hem, har blivit bra, och min vänstra höft känner jag inte av, Bara höger höft gör sig lite påmind ibland, men det vill nog ingen annan veta, för det är ju ganska tråkigt att höra om andras krämpor.

I den stora världen pågår otrevligheter av olika slag. Man vågar knappt lyssna på nyheterna, som varje dag rapporterar om skjutningar och sprängningar.

I den lilla världen, där jag befinner mig, är det lugnt och tryggt än så länge, och jag kan glädjas åt tanken på de nya hörapparater jag ska få i december.

Det var allt för den här månaden, men om ni vill kommer jag tillbaka mitt under julstöket.

Barbro Lucia

Septemberbetraktelsen

Äldre betraktelser