SEPTEMBER 2023

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET

är det fortfarande mörkt. Lite dimma har bildats trots att natten har varit varm för årstiden. Förhållandevis. Medan kaffebryggaren gör sitt morgonjobb, tar jag kannan med bokashivatten och går ut på farstubron. Jag väcker liv i den sovande hänglobelian i sin ampel, ja, den ser verkligen ut att sova, lite rufsig i håret så där, och ”ihopknäppt”, som man kan se ut efter några timmars djup sömn. Men nu får den det livgivande vattnet, så om några timmar kommer den att prunka med sina lysande blå blommor.

Tänka sig, att man förr i tiden i staterna New York och Massachusetts odlade denna lite oansenliga växt och gjorde droger av den. Så står det i alla fall i en bok om trolldomsörter och läkeväxter, som finns i min toalettbokhylla. Hos mig får den blomma så länge den orkar. Det var ganska nära att den skulle hamna i naturkomposten tillsammans med gräsklipp, torra kvistar och annat smått och gott, i veckan som var, men så visade det sig att den bara behövde lite vatten för att vakna till liv igen. Annars är det mesta färdigblommat nu, och i förra veckan fick pelargonerna komma in i stugvärmen efter ett par månaders ”kollo” på uteplatsen. De sista gurkorna är skördade och uppätna, men nu njuter jag av min brors rikliga tomatskörd.

Nu har dimman tätnat och jag kan inte se Magnus´ gula hus längre. Ensam i hela världen, men med en kopp nybryggt kaffe och en rejäl första frukostmacka, slår jag mig ner framför datorn. Så fort jag fått liv i den och satt på radion, försvinner den där hemska morgon- känslan, och medan jag tuggar i mig en ostsmörgås och några hemodlade tomater från Mullnäset åtföljt av en stor kopp kaffe, börjar jag sakteliga trivas med livet igen.

Lagom till en andra mugg svart kaffe får jag fram morgontidningen, och på radion får jag höra senaste nytt; som vanligt inget positivt, en jordbävning i Marocko, vilket får mig att, som vanligt, skänka en tacksamhetens tanke till förfäderna, som slog sig ner och odlade sin råg i våra karga trakter. Här gick det odla både korn och potatis, så man behövde inte svälta ihjäl i alla fall.

Dimman lättar och snart stiger solen och förtrollar landskapet. Var det inte en ring av dansande älvor på gräsmattan alldeles nyss? Nej, det var ett gäng morgontrötta ungskator, som inte kommit igång med sitt skränande än.

På baksidan av huset, på Bos åker, håller ett gäng kråkungar till. De kommer förmodligen från det med möda byggda boet i tallen på min tomt. Sedan bonden från Yxskaftkälen forslat bort sina höbalar, är marken perfekt för lite kraxig kråkdans. Några ädlare fåglar har jag inte sett. Vart tog alla fågelungar, som matades på försommaren, vägen? Drunknade de i sensommarens regn eller blev de falkmat? Lyckligt ovetande om djurvärldens tragedier sitter jag här och tänker att mitt största problem nu är att elementet på toaletten tycks ha pajat och ett nytt måste fixas, innan vintern kommer.

Äntligen börjar bilarna köra förbi på vägen! Det är väl älgjägare, som är ute så här dags. De ska väl ut i skogen och ta kål på de stackars djur som finns. Älgstammen har ju minskat katastrofalt, har jag hört och sett i våra vanligaste medier.

Det skulle inte vara så dumt med ett par bitar älgfilé till middag. Med lite ugnstekt klyftpotatis och bearnaisesås till. Och ett glas rött vin. Det var ju så det kunde se ut vid middagsbordet på den tiden, då man hade två stora frysar fulla av älgkött och eget pärland. Och på lördagar skulle det inte vara vanlig kokad potatis med skal på, tyckte sonen. Då skulle det vara lite ”tillkrånglad” potatis, kanske gratäng, ugnsstekta i klyftor eller hasselbackspotatis. Så småningom fick han börja hjälpa till i köket, och med tiden blev han en rätt duktig matlagare, som fortfarande tycker om att sno ihop en lite tillkrånglad maträtt till familjens förtjusning.

Fast igår, när jag pratade med honom, lagade han kikärtssoppa till sin familj, en inte så tokig rätt med lite olivolja och riven ost i.

Det är ju skördetider nu, och jag har både potatis i källaren, rödbetor och morötter i kylskåpet, närodlade tomater och svenska äpplen på köksbänken. Så jag känner mig rik. Och ingenting har jag odlat själv! Hur kan det gå ihop? Gissa! Det finns andra som sysslar med odling och skörd, som tur är. Men jag ska lägga in rödbetorna på gammaldags vis. Som mamma gjorde. Med ättikslag och allt.

Eftersom jag har känt mig lite skröplig och dragit ner på mina promenader de senaste månaderna, såg jag en anledning till att besöka Hälsocentralen häromdagen. En ung (pojkspoling) till doktor undersökte min rygg och mina ben ordentligt. I takt med att han knackade lite här och var, mest ryggen, bände och vred mina ben hit och dit, och det gjorde inte speciellt ont, kände jag att jag gradvis blev mycket piggare. Och när han sa Fysioterapeut och träningsprogram i sex veckor, Alvedon men inte Ipren, gled jag ut genom den öppnade dörren med ett leende på läpparna och med lätta steg. När jag kom hem tog jag fram träningsprogrammet från PRO, satte på mig gummistövlar och regnrock och gick ut i skogen.

På min skogsrunda i hällregnet hittade jag ungefär sextio trattkantareller, som blev stommen i min middag för dagen. Sen jag  fått på mig torra kläder och tagit plats under den underbara filten med stickning och en ny bok i soffhörnet, kände jag mig rätt nöjd med både mig själv och läkarbesöket. Kanske är jag bara pjoskig, när jag känner att min åldrade kropp inte medger samma framfart som tidigare, men jag har ju aldrig varit så här gammal förut, så jag vet ju inte vilka krämpor som är normala för åldern.

Nu ska jag snart gå ut och promenera i regnet. Kanske jag klarar Pernillarundan idag. Om jag tar en liten värktablett innan jag och mina vänner, stavarna, ger oss iväg går det nog bra. Promenera mera!

Hoppas mina eventuella läsare får en fortsatt fin höst så hörs vi om en månad igen.

Barbro Lucia

Augustibetraktelsen

Äldre betraktelser