Oktober 2022

Utanför köksfönstret

De vackra färgerna, som på bilden här ovan, är borta för i år. Hösten är definitivt här, och nu väntar ca sju månader kyla, snö och is. Det är ju inget nytt för oss, så vi klarar det nog den här gången också.

Vi hade möte i byföreningen häromkvällen. Det känns skönt att vi kan planera aktiviteter igen, men den här kvällen såg vi tillbaka på det som varit. Vi hade besök av Torgny ”Kingen” Karlsson och hans medhjälpare Morgan Jönsson för ett par veckor sedan. Vilket ös det var i bystugan! Att den inte störtades av knutarna är ett under som bevisar att den gamla stugan tål mer än man kan ana.

Som lite kuriosa kan jag nämna att vi träffade Kingen på ett av Strömsunds näringsställen några dagar senare, och naturligtvis passade vi på att mellan lunchtuggorna tacka för senast. Vi hoppas han vill komma tillbaka och sjunga blues och rock för oss någon gång.

Det gamla fågelbordet har kommit på plats och vips satt en vilsen talltita på taket och såg undrande ut. Då jag förklarade att det inte kommer någon mat innan det börjat snöa, flög den tveksamt iväg. Samma dag sågs en talgoxe ryttla utanför köksfönstret. Apropå flyga; jag upptäckte att jag hade följeslagare på min skogspromenad i går. Jag skulle se om det kommit några trattkantareller på stället vi hittade förra höstlovet, då det hördes liksom ett sus mellan träden, och jag kunde se att granens grenar rörde sig. Mycket riktigt, ett par skepnader, som jag strax kunde identifiera som ”röfolor” eller lavskrikor rörde sig bland träden. Om jag hade haft anlag åt det andliga hållet, hade jag väl föredragit att kalla dem skyddsänglar, vilket kan behövas, när en stelbent kärring ger sig ut i höstväderrusket. Man får gå extra försiktigt, för det fuktiga vädret har gjort det väldigt halt. Minsta trädrot eller gren på marken kan ställa till det för den som inte ser sig noga för.

Nåväl, de två lavskrikorna kändes välbekanta, och för ett ögonblick gick mina tankar till den lilla stugan vid Storsjöns strand i Härjedalen. I skogen bakom huset svischade de rödbruna fåglarna i granarna och tog tacksamt emot gamla utrensade matrester, som vi lade vid husknuten. Men det var några år sedan nu, och jag återvänder, om än lite motvilligt, till nutiden.

Jag går till skogs nästan varje dag så här års. Det är så stilla och lugnt att man nästan kan höra när de gulbruna löven sakta dalar mot marken. Men tyst nu, hörs det inte ett motorljud mitt i tystnaden? Jo, och det vittnar om att jag inte är den enda mänskliga varelsen ute i oktobernaturen. En motorsåg hörs lite dovt och långt bort. Jag tror det är min granne, som gått ut med röjsågen och tar bort överflödigt sly inför vintern och den kommande våren, en årstid som ter sig lite avlägsen just nu.

Nätterna har blivit längre än dagarna igen, och om två månader är det jul. Sommaren är ett minne blott, och skönt är det, tycker jag, som mer och mer framstår som en höst - och vintermänniska. Hur gick den förvandlingen till, börjar jag undra. Kanske var det den gången då jag somnade i den drivande båten på Renåsjön en söndag i ungdomen och vaknade upp eldröd om både rygg och mage. Det blev ingen söndagsmiddag den dagen, utan frossbrytningar och illamående. Eller var det när Åke och jag försökte äta lunch i båten på Storsjön en julidag 2006. Det gick inte, för maten rann bort i solskenet och själva blev vi så att säga tagna av solräven. Resultatet av den båtturen blev en sönderbränd läpp, och då pratar jag om bränd. I alla fall har jag med tiden blivit oerhört känslig för solsken.

Jag älskar hösten! Så är det faktiskt! Jag kom på det alldeles nyss. Om solen skiner ett par timmar på förmiddagen, får man se det som en extra bonus, och man vet att det inte blir värmebölja. Det känns tryggt.

Om ett par veckor är det höstlov, eller läslov som det kallas numera, och då kommer min älskade stockholmsfamilj på besök några dagar. Då blir det liv och rörelse i huset. Det har gått ett par månader av höstterminen och de små älvorna har avancerat till högre klasser i skolan, och om jag har tur får jag se nya dans - och sångnummer i mitt kök. Så det gäller att ha ett rent golv, för det händer även att det utspelas brottningsmatcher där. Vad som helst kan hända, för jag har kreativa barnbarn, som bara undantagsvis sitter och har tråkigt.

Fast det händer ju att de läser en och annan bok också, så de håller sig till släkttraditionerna i denna paddornas tid.

Vi fick en ny regering i går! Så nu ska det bli andra bullar. Det är, som vi vet, kriser på flera håll, men nu ska de åtgärdas för den nye statsministern har likt Charles Ingvar Jönsson en plan. Det har jag sett på FB, så det är säkert sant.

Jag ska lägga ett brev till polisen i den gula lådan vid byns anslagstavla nästa gång jag går förbi. Det är en enkät som jag har besvarat i egenskap av äldre kvinna i Strömsunds kommun. Det handlar om telefonbedrägerier, något som tyvärr blir allt vanligare i vår alltmer digitaliserade värld. Tydligen är det vanligast att det drabbar kvinnor över sjuttio i glesbygd, varför man i några jämtlandskommuner valt att skicka ut den här riktade enkäten. Det var tur att både radio och TV hade inslag om den samma dag som den damp ner i min låda, för annars hade jag nog struntat i den. Enkäter är inte så tillförlitliga, tycker jag.

Rådet polisen tillsammans med länsstyrelsen och stöldskyddsföreningen ger är bl a att lägga på luren så fort man får ett misstänkt samtal. Eftersom vi äldre kvinnor har uppfostrats att vara artiga och vänliga i telefon, är det inte så lätt att bara snoppa av den som ringer upp. För egen del känner jag dock inget stort motstånd till detta, så förhärdad som jag blivit på äldre dar. Dessutom är det väldigt sällan någon ringer till mig numera. På grund av dålig täckning kan jag inte ta emot mobilsamtal, och ingen tycks tro att jag har en fast telefon, vilket jag har, men ofta hinner jag inte svara när det ringer. Och dessutom är det väldigt dåligt ljud i den fasta mobila telefon jag fick i utbyte mot kopparledningen för fyra, fem år sedan.

Nåväl, det är väl inte så jobbigt att svara på tre frågor och ta emot välmenande råd, men lurad kan man ju bli ändå, tyvärr. Det är fult att lura folk på pengar och utomordentligt fult att lura pensionärer på deras hopsparade slantar, som ska användas vid kommande behov, kanske att gå till tandläkaren, eller helt enkelt betala extra dyra elräkningar till vintern. Det är ju inte klokt att man inte ska våga svara i telefon eller öppna dörren, när det ringer!

Skönt att en nya blåbruna regeringen har lösningen på hur brott ska bekämpas, så snart behöver ingen vara rädd för att sticka ut näsan efter mörkrets inbrott!!!

Själv tror jag att en reflexväst kan vara tryggt att ha på sig, när man går ut på vägen så här års. Det är ju dimma och halvmörkt hela dagarna nu.

Så har vi då fått höra om alla blivande nobelpristagare, vilket är intressant i höstmörkret. Jag tycker ju att litteraturpriset är intressantast, och mina kunskaper på det området är oerhört mycket större än på den naturvetenskapliga sidan. Oftast försöker jag förstå nyttan av forskningen och känner mig tacksam att det finns folk som utvecklar medicin och teknik i vår värld.

Ibland har även litteraturpristagare bidragit till den samhälleliga utvecklingen, även om många efter ett tag faller i glömska hos den vanlige medborgaren. Ibland kan man t o m, efter en tid konstatera att det inte var något bra val. Hur det blir med årets val, vet vi inte än, men jag ser fram emot att läsa Annie Ernaux. Det kanske dyker upp någon liten bok i ett julklappspaket så småningom. Det brukar göra det.

Roligt var det i alla fall att jag, utan att ha läst sagda Ernaux, kände till henne, när det meddelades att hon är årets vinnare. Jag hade, trogen litteraturprogrammet Babel på tvåan som jag är, stiftat bekantskap med henne genom ett fint reportage bara någon vecka tidigare.

Nu börjar det ljusna, och älgjägarna? har dragit till skogs. Kriget i Ukraina fortsätter, en yngling har skjutits i någon förort, maten blir allt dyrare och ett hus här i byn är till försäljning. Vad händer?

Vi hörs, om ni vill, närmare jul.

Barbro Lucia

Septemberbetraktelsen

Äldre betraktelser